Jag vet hur det känns att inte vara sig själv hela tiden. 

Jag orkar inte att leka glad hela tiden eller låsas att allt är okej med mig.

Sanningen är den att jag är inte okej. 

Jag vill inte må dåligt eller gå runt att låsas vara en glad person fast jag inte är glad inombords. 

Får visa på utsidan att jag är glad och kry, men på insidan är allt fucked up. 

Jag låg liksom och grät igår i minst 1 och en halv timma igår och kunde inte sluta. 

Pga en sak som fått mig otroligt nere på sistonde. 

Dessutom grät jag för att jag har en cp grej och vill bara att allt ska bli som förr. 

Jag grät också för att det känns som om jag blir utnyttjad igen och får falska förhoppningar. 

Jag vill inte känna mig så, det är så himla jävla jobbigt att sånt kommer tillbaka till just 1 person. 

Men det kommer absolut gå över sen kan jag säga. 

Jag hatar att känns så och gråta för saker som jag inte har tänkt på tidigare. 

 

Jag vill inte ljuga hela tiden och låsas att allt är okej och säga "ja det är lugnt".. 

Jag vill kunna säga ifrån och så. 

Jag orka inte med något längre. 

Har psykos på små grejer som är helt idiotiskt. 

Jag har aldrig fått prata ut ordentligt om hur jag mår och vad jag vill göra med mitt liv. 

Jag har skrivit på en privat blogg tidigare som ingen har haft tillgång till. 

Och på den har jag skrivit allt från himmel o jord. 

Jag behöver prata med någon, men vågar inte, är rädd. 

 

Men nu ska jag inte deppa ner bloggen min. 

Vi ska vara positiva som jag alltid är. 

Så ses vi ikväll sen.